Hoppa till innehållet

Bohuslänska

Från Wikipedia
Bohuslänska är den dialekten som talas i Bohuslän

Bohuslänska är de svenska, och förr i tiden även norska dialekter som talas i landskapet Bohuslän. Bohuslänska räknas till götamålen och har många drag gemensamma med norska dialekter, särskilt i norra delarna av landskapet.[1] Landskapet var en del av Norge fram till 1658, vilket också återspeglas i språket. Samtidigt har dialekterna tydliga influenser från målen i Halland och Västergötland.[2]

Fram till 1658 var landskapet uppdelat i två administrativa områden, Ranrikesyssla eller Viken i norr och Älvsyssla i söder. Den här uppdelningen har haft stor inverkan på kulturlandskapet och därmed dialekterna i Bohuslän, t.ex. har man använt skilda redskap och metoder vid fiske och bebyggelsen skiljer sig åt mellan södra och norra Bohuslän.[1] Gränsen mellan de båda administrativa områdena gick i höjd med Uddevalla och Havstensfjorden, vilket också utgör ungefärlig gränslinje för många dialektala skillnader.

Kännetecken

[redigera | redigera wikitext]

Ljudbildning

[redigera | redigera wikitext]

Bohuslän är ett gränslandskap, och många drag i dialekterna är gemensamma med de norska dialekterna på andra sidan riksgränsen. I många ord där svenska standardspråket har o och norskan har u, följer bohuslänskan det norska uttalet i Östfold, i ord som ku ('ko'), bru ('bro'), knuge ('knoge') och tru ('tro'). Gammalt kort e har i östnordiska språk övergått till framför ändelse-a (som ofta har fallit bort), men i Bohuslän kvarstår e i ord som stela ('stjäla') och stert ('stjärt').[2] På samma sätt som i väster har kort a-ljud i vissa fall övergått till ett å-ljud eller kort öppet a-ljud genom u-omljud, t.ex: vall blir våll och trast blir tråst.

Konsonantkombinationerna mp, nk och nt blir ofta pp, kk och tt genom nasalassimilation på samma sätt som i Norge: bratt ('brant'), sopp ('svamp'), dräkka ('dränka' lin). Samtidigt kvarstår många icke-assimilerade former, till exempel drunkna där många andra västsvenska dialekter har drokkna eller drukkna.[1]

Gullmarsfjorden fungerar som gränslinje för många särdrag som skiljer sig åt mellan norr och söder. I de södra delarna uttalas kort a framför ck på samma sätt som i standardspråkets backe, jämfört med i norr där uttalet är med mörkt a, som i standardspråket bara finns som lång vokal. I norr har gammalt långt e-ljud på samma sätt som i yttre Östfold bevarats i slutet av ord där uttalet i söder har ä, t.ex. tre ('trä') och kne ('knä'). Detta drag finns även i Dalsland och delar av Värmland. Ett tydligt särdrag för Bohuslän som helhet är att i och y kan uttalas med ett spetsigt ljud, i söder med ett spetsigt och surrande ljud som brukar kallas för Viby-i.

De södra och norra delarna av Bohuslän skiljer sig också åt när det gäller konsonanterna. I södra Bohuslän uttalas kombinationerna sk, sj och stj alltid som s+k, det heter alltså Skerhamn ('Skärhamn') med samma initiala konsonantuttal som i standardspråkets skata. Övergången från p, k, t till b, g, d efter lång vokal som ytterst troligen härrör från Själland har fått fäste längs hela den kustremsa som låg under dansk administration före 1658, även i Bohuslän och den del av Sörlandskusten i Norge som kallas bløde kyststriba. Här heter det alltså båd ('båt'), greb ('grep') och vig ('vik'). Ett annat kännetecken som kommer söderifrån är att g uttalas som w efter bakre vokal och som j efter främre vokal, t.ex. blir hage till hawe och väg blir till väj.[1]

Övriga särdrag hos bohuslänskan[källa behövs]:

  • Kombinationen va blir å efter k och s, t.ex: kvart blir kårt och sått istället för svart.
  • Liksom i norskan har bohuslänskan hårt l-ljud och är den enda dialekten i svenskan som har hårt l-jud.
  • Liksom de flesta norra götamålen blir "rd" till "l", fast hårt l-ljud i detta fall.
  • Långt ö-ljud uttalas öppet, som [ɶː].
  • Standardsvenskans korta u-ljud har sänkts till ett o-ljud genom "a-omljud", t.ex: kulle blir kolle och hult blir till holt.

Böjningsformer

[redigera | redigera wikitext]

När det gäller substantivens böjningsformer skiljer sig norra och södra Bohuslän starkt åt.[2] Feminina substantiv i singularis och neutrala substantiv i pluralis får ändelsen -a i söder jämfört med -e i norr. I söder heter det alltså i likhet med många andra dialekter sänga ('sängen'), sola ('solen') och broa ('bron'), jämfört med sänge, sole och broe i norr. Ett stort sydsvenskt område har bortfall av -r i pluralformer av t.ex. hästar och backar, men i norra Bohuslän kvarstår detta -r. En egenhet i de norra delarna är att ord som annars slutar på -er i plural kan få ändelsen -ar, t.ex. ruddar ('rötter') och nättar/näddar ('nätter').[1]

Exempel på ord och uttryck

[redigera | redigera wikitext]
Bohuslänska Standardsvenska Exempel
attre ångra  
baffe torskrom  
bänne folkhop  
bôleverk otympligt objekt, schabrak
Bôn Botten  
divla diskutera  
dridd skräp  
etter efter  
febbla fumla  
fomme stolle  
färt hemskt  
gresk ilsken  
herra yra  
hôrr å en var och en  
hôssel strumpa  
jômmel genom  
lomme ficka  
lådda låda  
masa tjata, snacka mycket  
nålåver norrut  
peltónge pojke
puste arbetspass  
sassa prata strunt  
si säga  
språga tala  
togge tagit (supinum av "ta")  
tössonge flicka
vanvôla misshushålla  
å gåle iväg  
ölägg utlägg  
  • Pamp, Bengt (1978). Svenska dialekter. Natur och kultur-serien, 99-0132198-0 ; 11. Stockholm: Natur o. kultur. ISBN 91-27-00344-2 

Vidare läsning

[redigera | redigera wikitext]
  • Kvillerud, Reinert, (2000). Bohuslänska : Språkprov med kommentar. Göteborg: Språk- och folkminnesinstitutet och Reinert Kvillerud.
  • Larsson, Ruth, (1971). De ä möt, som ä könstit : Sägner och berättelser från Bohuslän. Göteborg: Tre böcker

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]